majastexter

The elements of journalism tar upp och diskuterar ur en analytisk synvinkel hur dagens journalistik har utvecklats med tyngdpunkt mot de sociala medierna. Jag skulle vilja säga att boken till stor del förklarar hur moralen verkar ha förändrats inom medierna. För journalisterna verkar det inte längre handla om att värna om integriteten utan snarare är det viktigare med häftiga rubriker. Samtidigt vill man inte heller bortse från medborgarnas rätt till sanningen. De häftiga rubrikerna behöver ju då inte alltid ha ett egenvärde utan kan vara någonting man får på köpet.

 

Genom att ta upp konkreta exempel från boken, men även några av mina egna exempel, om hur media utnyttjas på olika sätt, vill jag visa hur media har förändrats i och med att de sociala medierna tar allt större plats.

 

 Det första exemplet på hur media kan utnyttjas, finns omnämnt och diskuterat i boken. Det handlar om den ”skandalösa” relationen mellan Bill Clinton och Monica Lewinski. Bill Clinton var president och Monica Lewinski var ny medlem av Vita Huset. Snart inledde de en relation vilken det var mycket spekulationer kring i media. Till slut gick Monica Lewinski med på en intervju med ABC. Hon utnyttjade kanalen för att göra reklam för sin bok angående relationen, och media utnyttjade i sin tur Monica Lewinski med väldigt privata frågor och sexuella antydningar för att få bra rubriker.

 

Detta skedde under nittiotalets slut, och jag skulle vilja påstå att innehållet i intervjun är ett resultat av de sociala mediernas framtoning. När jag nu jämför denna händelse med en annan ”skandalös” relation inom vårt svenska kungahus blir mitt resonemang mer tydligt.

 

Prins Bertil, son till Gustaf VI Adolf, träffade under det tidiga fyrtiotalet en kvinna som heter Lilian May Davies. Då kunde inte Prins Bertil gifta sig med en icke-kunglig person utan att förlora arvsrätten till Sveriges tron. Denna situation respekterades av media och de samarbetade med hovet under många år för att hålla relationen inofficiell. Inte förrän på sjuttiotalet började Lilian synas och omnämnas i officiella sammanhang.

 

Även fast den här jämförelsen är mellan en händelse i USA med en händelse i Sverige, kan man se hur det verkar som att medierna förr hade mer respekt för integritet och privatliv än de har idag. Det var lättare att kontrollera media längre tillbaka i tiden, då samhället inte var lika öppet som det är idag. Det är med andra ord svårare att undanhålla sanningen för folket av olika anledningar.

 

I Bill Clintons och Monica Lewinskis fall påverkade den här intervjun och offentliggörandet av deras relation dem båda två. Bill Clinton fick svårt att agera som president och fick tillslut avgå. I Prins Bertil och Lilians fall blev det inga konsekvenser, då man kan säga att det aldrig blev något riktigt ”offentliggörande”.

 

Ett annat exempel på hur media kan utnyttjas, som även det tas upp i boken, handlar om Vietnamnkriget. Robert McNamara sändes till Vietnam för att kunna meddela allmänheten och framförallt presidenten om de aktuella förhållandena. Under de presskonferenserna han gjorde på plats, men även då han kommit tillbaka, berättade han om framsteg och gav en relativt positiv bild av krigets utveckling.

Pressen rapporterade enligt McNamaras uttalande. Det man inte visste då var att verkligheten var något helt annat, nämligen att situationen var helvetisk för de inblandade.

 

Det man kan fundera kring när det gäller ovanstående situation är det första elementet som Bill Kovach och Tom Rosenstiel  tar upp i boken. ”Journalisms first obligation is the truth.”

Uppenbarligen är detta någonting som inte förekom i den här situationen. Det som kan uppfattas som oroväckande är det faktum att journalister bara köpte vad McNamara berättade för dem och sedan rapporterade om detta. Det verkar inte ha förekommit någon form av verifikation av källan, vilket kan ses som ett tecken på journalisters allt mer bristande lojalitet mot medborgaren som ett resultat av att de sociala medierna växer sig allt starkare.

På sidan 79 i boken står följande:

”In the end, the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction or art.”

Med följande citat nämnt vill jag påvisa att ovan nämnda rapporter i media från Vietnamkriget snarare är fiktion än journalistik.

 

Jag skulle vilja säga att utnyttjandet av medierna på detta sätt, var ett politiskt spel med medierna som verktyg.

I många länder är media styrt, och yttrandefrihet och tryckfrihet finns inte. Exempelvis i Kina.

Jag vill inte säga att den västerländska medieetiken var densamma som i Kina, men genom att utnyttja media på olika sätt, till exempel politiskt, kan man dra paralleller till situationen i Kina.

 

Jag skulle vilja ta upp en aktuell händelse som visar vad som blir följden av att de sociala medierna blir allt större.

Just nu diskuteras det om i flera medier huruvida kungen har varit inblandad i diverse oegentligheter.

Kungen är en diplomatisk person, som enligt lag inte får granskas. Andra instanser granskas regelbundet, exempelvis regeringen som granskas av riksdagen.

Här anser jag att media har en viktig funktion, eftersom media är kungens enda granskande ögon.

Idag finns inte den lojaliteten som fanns förr, vilken som tidigare nämnt Prins Bertil kunde åtnjuta, mot kungahuset. Tvärtom tycks det just nu pågå ett stort intresse och en vilja att sätta kungahuset under luppen och verkligen gå till botten med sådant som tidigare inte hade varit tänkbart att diskutera.

I den här situationen sammanfaller strävan efter att få fram sanningen och sociala mediers allt mer populistiska perspektiv.

 

 

 

 

 "Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt"

Jag har läst boken ”Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt”, skriven av Katarina Wennstam. Boken är en analytisk diskussion om, precis som titeln nämner, samhällets syn på våldtäkt. Innan jag skriver om just den journalistiska formen på boken, vill jag bara nämna att det verkligen är en bok värd att läsas. Den fick mig att se våldtäkt ur ett nytt perspektiv och inse vilken hemsk syn samhället, inklusive rättsväsendet, faktiskt har på våldtäkt.  

 

Katarina Wennstam har i boken valt att växla mellan ett skönlitterärt och dokumentärt sätt att skriva på. Det skönlitterära sättet att skriva på har hon tagit till för att berätta en tjejs historia, hur hon blev våldtagen och vad som hände efteråt. Till en början trodde jag att denna berättelse, som återkommer i delar tre gånger i boken, var fiktiv. Jag förstod det som att författaren valt att skriva en berättelse för att få läsaren att ta till sig budskapet lättare bland alla analytiska teorier och utdrag från rättegångsprotokoll. Först i slutet av boken skriver Katarina Wennstam att berättelsen om flickan är sann.

Även om det stör mig lite att jag inte från början förstod att berättelsen om flickan var sann, tycker jag att författarens sätt att skriva på är intressant. Kanske skulle jag inte tyckt att berättelsen var lika intressant om det var skriven på ett dokumentärt sätt. Kanske var det även författarens tanke.

Jag märker ju att de analytiska bitarna i boken, som innehåller mycket utdrag från protokoll förda under rättegångar, inte etsat sig fast lika väl i mitt minne som berättelsen om flickan har.

Problemet med den skönlitterära formen i det här sammanhanget tycker jag är att jag inte riktigt vet vilka litterära friheter författaren tagit sig. Jag kan omöjligt veta vilka som är flickans minnesbilder och vad som senare framkommit som ”fakta” under rättsundersökningarna.

 

Jag tycker att den här reportageboken är utmärkt för att verkligen nå fram till läsaren och ge en djupare kunskap om hur samhället hanterar våldtäkter idag. Katarina Wennstam skriver på sidan 49 i boken: ”Att förklara en flickas komplexa vardag får inte plats i nyheterna”.

Jag kan inte annat än hålla med. Den här reportageboken ger plats åt så mycket som annars aldrig skulle fått plats om materialet istället publicerades i en tidning. Och då menar jag inte att boken ger plats åt onödiga saker. Nej, jag menar att boken ger plats åt frågor, svar och teorier som är viktiga och faktiskt behövs för att vissa människor ens skall ta till sig innehållet. Om det räckte att publicera ett reportage i DN för att ändra lagarna gällande våldtäkt och förklara hur rättssystemet hanterar sådana här fall, skulle boken förmodligen aldrig skrivits.

 

Jag kan också se nackdelar med den här typen av journalistik. T.ex. ger boken väldigt mycket utrymme åt författarens egna åsikter, tankar och funderingar. Naturligtvis tycker jag att sådana skall finnas med. Men ibland kan det vara problematiskt att skilja författarens åsikter från vad som egentligen är verklighet.

Därmed kanske man inte kan kalla reportageboken för ”ren” journalistik. I ett kortare reportage som är publicerat i en tidning framgår det tydligt och klart när reportern tänker, säger eller funderar kring något. I den här boken framgår det inte lika tydligt. Det kan innebära att läsaren inte riktigt förstår om boken återger den egentliga verkligheten, eller den av författaren formade verkligheten.

 

Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på den här boken som en vanlig journalistisk text när det gäller sanning, etik och källkritik. Eftersom det är en reportagebok så bör ju sanningshalten vara densamma som om det vore vilken journalistisk text som helst.  Att ett reportage är publicerat i bokform borde inte innebära att det bör kritiseras som en roman.

 

”New journalism” är ingenting jag ser positivt på. Jag tycker man bör skilja på vad som är sant och vad som är fiktivt. Ett mellanting får gärna förekomma men då ser jag ingen vits med att det ska kallas för journalistik. En journalistisk text är enligt mig en text som är sann.  Om man utgår från en sann händelse och späder på sanningen är ju inte texten sann längre. Jag tycker alltså att om författaren kallar sin bok för en reportagebok, så skall reportaget stämma överens med verkligheten. Om författaren utgår från en sann händelse men blandar in sin egen fantasi, bör det kallas roman.

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag uppskattar att reportageboken möjliggör ett längre och mer analyserande reportage. Samtidigt vill jag ifrågasätta varför författaren inte valt att skilja mer på vad som är hennes bild av verkligheten och vad som är fakta. Kanske försvinner kraven på att vara tydlig i samma stund som man väljer att publicera materialet i en bok.

Mordet på en homosexuell man i Malmö som begicks strax före jul år 2008, diskuterades i SR:s program ”Medierna” den 31 januari 2009.

Gärningsmännen, två pojkar, är muslimer.  Den ene pojken har en blogg som beskrivs som religiöst extremistisk.

Kritiker menar att de medier som inte publicerade någonting om pojkarnas etniska bakgrund ”mörkade” relevant information om gärningsmännen då det kan röra sig om hatbrott. Samtidigt får de medier som publicerade uppgifterna kritik för att vara oetiska.

 

Jag kan tycka att t.ex. Aftonbladet, som var en av de tidningar som publicerade uppgifterna om pojkarnas etniska bakgrund och bloggen, har lite för bråttom. Man borde inte publicera spekulationer kring varför mordet begicks, utan istället vänta tills man har fakta.

Jag anser att man skall respektera den personliga integriteten, och det tycker jag Aftonbladet inte gör i det här fallet. Genom att publicera pojkarnas bakgrund och den mördade mannens sexuella läggning verkar Aftonbladet inte ha ett etiskt synsätt och inte tänka alls på de anhöriga till både offret och gärningsmännen.

Enligt mig är det först när man kan fastställa att hans sexualitet ledde till att han blev mördad som det blir relevant att publicera sådana här uppgifter.

 

Med det sagt vill jag hänvisa till publicitetsregel nummer 10 i häftet ”Spelregler för press, radio och tv” utgivet av Pressens Samarbetsnämnd:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. ”

 

Kritiker menar att när media väljer att inte publicera vissa uppgifter pga. etiska skäl, är det detsamma som att mörklägga viktig information.

Jon Foss från tidningen GQ säger i SR:s program Medierna att det inte handlar om att mörka, utan att ha täckning för det man skriver.

 

Att vissa medier inte publicerade uppgifterna tycker jag är bra. Jag tycker jag det är viktigt att ha belägg för det man skriver och håller därmed med Jon Foss från tidningen GQ. Jag tycker inte det handlar om att man undanhåller information, det handlar snarare om att man inte lyfter fram den.  Media har som tredje största statsmakt ett ansvar, och då är det inte rätt att de utnyttjar sin position till att sprida spekulationer. Det är också så jag skulle ha resonerat om jag var ansvarig utgivare.

 

Jag funderar på om det kanske finns andra skäl, utöver de etiska, till att man ibland väljer att inte lyfta fram information kring personers etniciteter i samband brott. Kanske är det så att det rasistiska synsätt som finns hos vissa människor ökar när man lyfter fram hatbrott.

 

Någonting jag omedelbart relaterar till när jag tänker på den här diskussionen om vilka uppgifter om personers bakgrund som skall publiceras och inte, är hemsidor med detaljerad information om tidigare dömda sexualförbrytare.

Personligen har jag aldrig besökt en hemsida av den karaktären, men jag vet flera i min närhet som har tagit del av information på liknande hemsidor. Dessa personer har varit otroligt tacksamma över att de kunde få reda på att grannen eller personen på samma gata tidigare är dömd för t.ex. sexuella övergrepp på barn.

Jag funderar på om man kanske kan se responsen dessa hemsidor får, som en slags avspegling av hur stort allmänintresset faktiskt är för den här sortens information?

 

När jag blir mamma är jag fullkomligt övertygad om att jag kommer vara intresserad av att veta om någon i mitt villaområde är tidigare dömd för sexuella trakasserier eller övergrepp mot barn. På så sätt tror jag att jag skulle vara mer uppmärksam för att se till att brottet inte upprepas mot såväl mitt eget som andra barn.

 

Börge Hellström, organisationen KRIS grundare, säger i en artikel i SvD att människor i dagens samhälle inte kan hantera information om gärningsmän. Det väcker hat och avsky mot den dömde personen.  Det i sin tur kan, enligt Börge Hellström, resultera i att det driver på personen till att begå ytterligare brott för att få ut sin aggressivitet.

 

Naturligtvis inser jag att det ligger en problematik i detta. Man vill ju självklart inte att fler brott begås på grund av påtryckningar från människor runt omkring.

Dock kan jag inte låta bli att undra vad Börge Hellström menar att man egentligen ska känna gentemot en person som utnyttjat ett barn sexuellt. Det är nog svårt att komma ifrån att de allra flesta förmodligen blir illa berörda av denna typ av handlingar och jag tror inte att lösningen är att låta bli att publicera saker som är av intresse för allmänheten. Däremot tror jag det är viktigt att media inte publicerar spekulationer utan att informationen skall vara riktig.

 

Stig Hadenius, medieforskare, menar i en artikel i DN att mordet på Engla Höglund hade kunnat förhindras om man gick ut med uppgifter i samband med mordet på Pernilla Hellgren om att Anders Eklund tidigare var dömd för sexbrott i området.

Jag tror det ligger någonting i vad Stig Hadenius säger. Om Englas föräldrar hade haft informationen om Anders Eklund, kanske Engla inte hade cyklat hem själv den där dagen hon blev mördad. Kanske hade hon då haft sällskap av någon förälder, och kanske hade då mordet aldrig skett.

 

Om jag ska komma till någon slags slutsats så anser jag alltså att media borde vara försiktiga med att publicera uppgifter om personers identiteter tills man vet säkert att de verkligen är relevanta för händelsen eller brottet.

Jag tycker det är bra att information om sexualförbrytare publiceras, så länge personerna faktiskt är dömda för brottet och man kan säga säkert att det har hänt.

När det däremot gäller vilka som borde ha ansvaret av publikationen av sådana uppgifter är jag kluven. Om allmänintresset är väldigt stort borde ju media egentligen vara de som får ansvaret. Samtidigt tror jag att media måste ha etiska gränser för att fungera, och då blir det nog svårt att försvara att man publicerar information om sexualförbrytare. Därmed kanske ansvaret för publicering av uppgifter av den här karaktären borde fortsätta att ligga i olika hemsidors händer.

Nyheterna jag valt för denna blogguppgift är båda tagna ur Dagens Nyheter, dock från tidningar med olika datum.

 

I DN tisdag 15 februari fanns en artikel med rubriken ”Underskott växer i Obamas budget”. Artikeln handlar om att president Obama på måndagen presenterade nästa års federala budget. Kraftiga nedskärningar och skattehöjningar väntas, allt för att försöka minska underskottet i statsfinanserna. Med den nya budgeten blir underskottet som måste lånas upp omkring en biljon dollar.

 

I SR:s radioprogram ”Medierna”, som sändes 6/9 -08, sa Janne Lindström, redaktör på Aktuellt:

–        Visst rapporteras det mer om USA i samtliga medier, men det har ju att göra med att USA är en supermakt på många områden. Mycket som händer i USA påverkar oss.

 

Det är just detta som man skulle kunna se som en av de anledningar till att just min utvalda artikel publicerades som en nyhet. Mycket som händer i USA påverkar oss.

De på DN:s redaktion såg förmodligen ett nyhetsvärde i fakta angående USA:s ekonomi, eftersom dess ekonomi tidigare redan har påverkat oss här i Sverige. Det jag tänker på är naturligtvis den stora börskrisen, som resulterade i lågkonjunktur världen över.

 

Bengt Johansson är docent i journalistik och masskommunikation vid JMG, Göteborgs universitet, och skriver i sin rapport ”Vid nyhetsdesken” att det finns två grundläggande föreställningar när det gäller nyhetsvärdering. Den första handlar om vad man tror att läsarna är intresserade av att läsa, medan den andra handlar om vilka nyheter man anser att läsarna bör ta del av.

 

I det här fallet tror jag det handlar om föreställning nummer ett; Läsarna efterfrågar denna typ av nyhetsuppdatering, då USA:s förhållanden faktiskt berör inte bara vårat eget, utan även många andra länder i världen.

 

Den andra nyheten jag valt publicerades i DN måndag 14e februari. Nyheten är en notis, och det just på grund av att nyheten är inklämd i en notis som jag valt den. Rubriken lyder ”elva ihjältrampade på presidentmöte”, och handlar om hur elva personer trampades ihjäl i Nigeria under ett tillfälle då Nigerias president valtalade.

 

Eftersom nyheten som sagt är skriven som en notis kan det ju vara så att det helt enkelt inte fanns mer relevant information att skriva ut i en längre artikel. Anmärkningsvärt är dock att bredvid denna notis är en längre artikel placerad, som handlar om striktare regler när det gäller rökning på offentliga platser i New York.

 

För att få svar på varför New Yorks lagar om rökning är viktigare än elva döda personer i Nigeria, vill jag här återigen dra en parallell till SR:s radioprogram ”Medierna” som sändes 6/9 -08.

Torbjörn Tennsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, säger i programmet att den rasistiska syn på världen vi haft lever kvar i dagens sätt att värdera nyheter.

–        Det är vi och sen är det de främmande varelserna i Asien, Afrika och andra länder.

 

Personligen anser jag att det som Torbjörn Tennsjö säger verkar stämma, speciellt när man ser till omfånget av de olika nyheterna.

 

Bengt Johansson skriver i sin rapport ”Vid nyhetsdesken” om hur vissa nyheter inte väljs bort på grund av att de är oviktiga, utan på grund av andra normer. Exempelvis kan en händelse väljas bort på grund av etiska skäl, där det kan handla om hur olika källor kanske inte har haft möjlighet att uttala sig.

 

Kanske var det av något av ovanstående skäl man valde att göra en notis av nyheten om elva döda människor i Nigeria. DN:s redaktion kanske valde att vara etiskt korrekta och inte skriva en artikel utifrån endast någon enstaka källa och riskera att få händelsen om bakfoten. Istället kanske man såg alternativet att skriva en notis för att ändå kunna återge händelsen.

 

Att notisen om Nigeria sitter bredvid en stor artikel om New York, gör det extra tydligt hur amerikanska nyheter verkar väga mer ur ett nyhetsvärderingsperspektiv.